Äldre bokuppdateringar...

mars 2009... många böcker har det blivit. Kan som alltid rekommendera Håkan Nesser. Mysigt.

maj 2007.......

Nytt för i vår är att jag lyssnat på talböcker, mest deckare av olika slag och det är rätt trevligt. Men jag lånade även Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Mycket bra. Det enda är att man aldrig riktigt vet när boken är slut vilket är lite förvirrande för helt plötsligt är det slut........

Men jag har även läst en det sen förr förra sommaren.. Men just nu kan jag inte komma på en enda............

På segelturen, när barnen lämnat båten, högläste jag och Pontus Håkan Nessers senaste Människa utan hund (2006). Välskriven, mycket varierat ordval och intressanta liknelser. Som deckare betraktad, trevlig.

Sedan en lång tid tillbaka läser jag allt jag finner av Peter Pohl. Denna gång blev det Sekten (2006), undertitel En sann historia. Som vanligt intessant och gripande.

På min resa till Berlin i juni packade jag med Emily Brontës Svindlande höjder (1847), jag hade den oläst. Kunde inte riktigt känna igen mig i människorna som skildrades, men där fanns ändå något som fick mig att läsa hela.

För en tio års sedan försökte jag läsa Peter Kihlgård Du har inte rätt att inte älska mig (19xx). Det gick inge bra. Men när jag nu hade pressen från de andra i läsecirkeln gick det bättre. Inte heller här kunde jag känna igen mig själv i någon av individerna. De var så skruvade och de hade ett sådant bagage. Men helt ok.

Frågan är om PO Enqvists Sagan om Blanche och Marie (19xx) över huvud taget borde vara med här eftersom jag inte fått den utläst. Det beror inte enbart på boken, men det är svårt när jobb, familj och sömnbehov konkurrerar om tiden. Men jag hade lite svårt med sättet den är skriven på. Fast samtidigt är det en del av charmen med boken

Bernard Schlinks roman Högläsaren (1997) är en mycket intressant roman. Samtidigt som det handlarom en mans uppväxt och första förälskelse så är det en historia om Tyskland efter nazismens hemska gärningar under andra världskriget. Hur kommer det sig att en vanlig människa blev fångvakt i Aucshwitz?

Under några dagar lyssnade jag till Babben Larssons uppläsning av Alexander McCall Smiths första bok om Mma Ramotswe, Damernas detektivbyrå (1998). Närmar man sig denna roman i tron att det är en deckare så blir man besviken. Lösningarna på "deckargåtorna " är ofta banala och väl uppenbara. Men om man läser den som en bok om den kloka, goda och feta Mma Ramotswe och hennes liv i Botswana blir den bättre. Mellan tekopparna finns här även stråk av samhällskritik och civilisationskritik. För visst räcker det med tre tekoppar på Damernas detektivbyrås kontor?!

Jag började läsa Dödens pendel (2004) av Jonas Moström på lördagseftermiddan. Hade det inte varit för verkligheten, hade boken varit utläst långt innan kl 17 följande dag. Dödens pendel utger sig för att utspels i Sundsvall (för den nogranne finns många fel) och är en typisk sträckläsningsroman. Tempot är högt. Kapitlen är lagom långa. Perspektiven växlar. Det finns inga onödigheter, vilket tyvärr medför att karaktärerna blir lite platta. Därtill är ledtrådarna lite väl uppenbara för att det ska vara riktigt bra. Fast samtidigt fanns när något som fick mig att fastna redan efter de första meningarna i denna svenska IKEA-deckare.

Så här till julen (2005) läste jag Hercule Poirots jul av A Christie. Den är som en Poirot-roman ska vara. Lite ledtrådar som jag genomskådade direkt och några jag aldrig anade, men förstod senare. Perfekt.

Arto Paasilinna har skrivit många böcker. Den andra jag läst var En lycklig man (2004). Det är en trevlig bok om en man som kommer till en bygd och hur det nu är som är alla otrevliga personer borta eller förändrade och han, den gode mannen, har gift sig och fått barn. Riktigt så enkelt är det inte, men nära inpå.

Av misstag, (jag glömde att avboka månadens bok) fick jag Karin Alvtegens nya roman Skam (2005) i min hand. Ganska snart var den utläst. På omslaget stod det att det var en thiller, men jag och förlaget har kanske olika åsikter om vad en thiller är. Hur som haver var den klart intressant. Parallella handlingar som uppenbarligen kommer att korsa varandra, detaljer som man förstår hör ihop men tyvärr ett lite väl snabbt avslut. Men läsvärd.

Under sommaren som gick läste jag en hel del Agatha Christie, igen... Denna gång blev det nästan alla miss Marple-böcker som står i bokhyllan. Mordet i prästgården (utgavs i Sverige 1952), Mord per korrespondens (1944), Ett mord annonseras (1951), Trick med speglar (1954), En ficka full med råg (1954), 4.50 från Paddington (1958), Spegeln som sprack från kant till kant (1963), Ett karibiskt myserium (1965), Nemesis (1973). Och varför då? Trevlig läsning är det bästa svaret.

Dansar Elias? Nej! (2004) av Katarina Kieri är en av de bästa ungdomsromanerna jag läst på länge. Där finns de mörka och svåra tankarna, men även ett slut som andas framtidstro. Bra.

Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött (2004) är en speciell bok. Det är ingen bra roman om man vill förbättra sitt svenska språk, men det är en utmärkt roman om man vill få förståelse för hur en ung man tänker och ser på världen.

"Man måste alltid fortsätta förbi de öppna fönstren." är ett råd som tål att funderas på. John Irvings roman Hotell New Hampshire (1981) är en intressant, rolig, läsvärd, skruvad och ibland konstig roman.

Guppy till kvällsmat (1983) av Marika Cobbold Hjörne är en roman om vardagen, livet och tre kvinnor; en dotter, en mor och en mormor. Romanen är trevlig och småkul att läsa samtidigt som den väcker tankar om livet och ålderdomen.

Bo R Holmbergs roman Snögrav (2003) utspelar sig i norra Ångermanland i mitten av 1800-talet. Länsman Morell har ett par mord att klara upp. Mycket av känslan i boken kommer fram genom personernas sätt att prata. Som infödd ångermanlänning är det inte särskilt svårt att förstå vad som sägs, även om jag inte sett orden i skrift förut. På det hela en rätt bra bok.

Jullovets läsning blev den hypade boken Da Vinci koden av Dan Brown (2003). Da Vinci koden är en ganska klassisk deckare, eller spänningsroman som det står på omslaget. Den är formligen neddränkt av bananskal och tjeckovska gevär. Perspektiven växlar och gör att spänningen kvarstår. Extra intressant blir boken av skildringen av kristendomen, dess symboler och olika förespråkare eller inriktningar. Jag känner att jag får en förklaring till varför böcker, filmer, media och samhället i stort ibland förefaller vara fyllt av män, män och åter män (även om nu Sverige är relativt jämlikt). Kvar när jag läst sista sidan finns även en undran över hur mycket som verkligen är sant.

Under hösten 2004 har jag läst är Kvinnohistorier; Fanny Kamprad, Mary Quant och 83 andra kvinnor (Stockholm, 2001) av Isa Edholm. Här berättas om 85 olika kvinnor, från olika tider och platser. Det är välkända kvinnor med tydligt avtryck i historien, bortglömda tidigare berömda kvinnor, men även helt okända kvinnor som Isa Edholm funnit i olika historiska dokument. Boken är trevlig att läsa och rekommenderas varmt. Språket i boken hade på sina håll kunnat berarbetas. Men här är innehållet ändå det viktigaste. Litteraturlistan är fyllig och i varje kapitel redovisas källan för den som vill läsa. vidare

Jag gjorde ett försök att läsa Perpetrators victims bystanders: the Jewish catastrophe 1933-1945 av Raul Hilberg (New York, 1992). Den är innehållsrik och mycket lärorik. Jag har bara läst första delen (Perpetrators) och där ger Hilberg ledtrådar, förklaringar till hur det kunde hända och hur det kommer sig att vissa människor tog en aktiv del i förintelsen.Tyvärr uppbådade jag inte nog med kraft för att avsluta den innan biblioteket ville få den tillbaka. (ingår i fempoängskursen Antisemitism, förintelse och folkmord.)